— “Så… Nu är ni äntligen här, här i min kammare!”, dånar en röst någonstans ifrån.
— “Ja det är vi!”, svarar en ankunge.
— “Vänta är det där… Är det DEN BÄSTA, MEST SUVERÄNA OCH SKRÄCKINJAGANDE FLAGGFÅNGAREN KAUTSCHULIUS DUCKLONIS som pratar med oss!?” frågar Turducken exalterat.
— ”… Ja det stämmer, vem annars skulle vara i Kautschulius kammare liksom?” svarar Kautschulius förundrat.
— “Jo.. men det verkar väl logiskt.” svarar Turducken fundersamt.
— “Hur som helst… Nu tappade jag bort mig… ööh.. emh.. JUSTE! Tappra kryptoknäckare som ni måste belönas. Jag minns hur jag var den främste i mitt fält när jag var ung, och hur jag tyvärr aldrig fann min like.”, dånar Kautschulius.
— “Vad synd… Men vad är det vi ska göra?”, frågar dAnkan.
— “Jo, under min tid som en vandrande vålnad har jag skådat världen runtom mig, på ytan alltså, inte här nere. När jag skådade världen fann jag många pussel som tycktes intressera mig, men jag fann inget som sannerligen väckte flamman inom mig igen.”, säger Kautchulius sorgset.
— “Vad synd.”, säger dAnkan.
— “Men sen såg jag dig, dAnkan. Jag såg dig, så inbiten och omgiven av kluriga gåtor att det var svårt att se någon annan kandidat. Så nu, för att ge över mitt kryptoarv till dig, ska ni få lösa min slutgiltiga gåta.”, säger Kautschulius.
— “Åh vad är det!?”, frågar Turducken upphetsat.
— “Ta det litet lugnt va. Här. Titta på denna inskription. Tyd den, och gåtan är löst.”, säger Kautschulius.
