— “Kom nu så går vi!”, säger dAnkan.
dAnkan leder sällskapet längs ett långt tunnelnätverk, bort från museet.
— “Vart leder de här tunnlarna?”, frågar en ankunge?
— “Jo, ni förstår, det visade sig att Kautschulius Ducklonis sista viloplats alltid legat långt närmre än vad vi någonsin trott. Under reaktorhallen fann vi en liten katakomb.”, förklarar Turducken.
— “Och det… Visste du, Turducken?”, frågar dAnkan.
— “Öhh… Ja? Jag trodde inte det var sååå viktigt för dig.”, säger Turducken retfullt.
— “Sluta bråka”, säger dAnkan. “Vi är nästan framme.”
Efter en lång gång i tunneln kommer ni äntligen fram till en liten kammare. En piedestal står i mitten av kammaren.
— “Så! Då var vi framme! Detta är ingången till katakomberna!”, säger dAnkan.
— “Öhm, var… Är denna ingång, dAnkan?”, frågar Turducken.
dAnkan går fram till piedestalen och lägger en vingspets mot piedestalens plana topp. Då börjar det surra från piedestalen och en liten lucka öppnas upp. I luckan ligger det ett paket.
— “Åh nej, inte ett till pussel dAnkan!”, gnäller ankungarna unisont.
— “Jo, ett till pussel!”, svarar Turducken. “Kautschulius var sannerligen en storsint man, att låta upprätta ett sådant här monument i sitt minne, men endast tillkännage det till de mest talangfulla, åh, en sådan kulturerad karl är svår att finna i dagens samhälle.”
— “Ja ja ja det var bättre förr, kom igen nu så löser vi det och får det överstökat.”, säger Turducken trött. “Det ska väl inte vara så svårt. Se bara till att tänka som Kautschulius.”